Bartolo

Hej!
Jag heter Bartolo och är en andalusisk åsna. När jag var väldigt liten övergavs jag och min mamma på en mycket torr plats i närheten av staden Cádiz i Spanien. Efter att ha vandrat i flera dagar blev mamma så trött och törstig att hon måste sova en stund – det var åtminstone vad jag trodde. Jag blev hungrigare och hungrigare och efter ett tag kom några människor gående åt vårt håll. Då bestämde jag mig för att väcka mamma. Men hon rörde sig inte ur fläcken, och jag blev så rädd att jag började skrika som en bebis – fast jag var hela fem månader gammal!

Kvinnan klappade mig på samma sätt som mamma brukade göra. Sedan tog de mig till ett ställe som kallas ”räddningscenter” och där lärde jag känna ett slags jättestora, fula och illaluktande djur som visst heter ”hästar”. Snacka om fult namn!

Till en början hatade jag människorna för att de lämnade kvar mamma alldeles ensam. Varför väckte de henne inte? Hon sov ju bara – och dessutom frös hon förmodligen förfärligt för hon var väldigt kall.

Jag var så arg att jag började bita och sparka alla i min omgivning. Jag ville helt enkelt visa vem det var som från och med nu bestämde på räddningscentret. Det konstiga var att människorna varken bets eller sparkade tillbaka. Istället kliade de mig på ryggen eller bakom öronen och det dröjde inte länge förrän jag började tycka om deras så kallade ”pussar”.

Efter tre dagar släppte de ut mig ur boxen och jag stötte på en av detta gräsliga hästsläktes medlemmar. Hon berättade att hon heter Reina och är detta rikets drottning. Ha! Jag kan knappt hålla mig för skratt när jag ser hennes små, futtiga öron och mjuka, färglösa hårrem. Och hon tror att hon är vacker!

Reina bad mig i vilket fall skriva det här brevet för att informera om vad som händer här på centret. Dessutom berättade hon att stora, starka åsnor här i Spanien tvingas arbeta upp till tio timmar per dag och ibland dessutom blir slagna (av människor). Fast hon är förmodligen helt ute och cyklar. Ingen kan bete sig på det viset! Eller …?!

Enligt Reina är jag lyckligt lottad eftersom något sådant aldrig skulle hända här på räddningscentret. Reina berättade också att det finns länder som inte tillåter att djur behandlas illa, och att hennes människomamma och hennes syster kämpar för att samma lagar ska börja gälla här i Spanien. Det låter vettigt, tycker jag, och faktiskt någonting jag tänker önska mig i julklapp!

Under mina första dagar här på Santa María träffade jag även två pyttesmå så kallade hästar. De kallas shetlandsponnyer och är, om möjligt, ännu fulare än sina artfränder! De ser ut att ha krymp i tvätten, eller något!

Störiga är de också. I hagen sprang de fram och tillbaka och försökte få mig med i leken. Ha! De heter Piita och Baby Melenas och de var jätteglada och tjoade att de ska åka till någonting som kallas ”familj”, och ”familjen” ska ge dem massor av någonting som kallas ”kärlek”. Det måste vara ett slags supergott foder …

Människochefen försöker leta reda på en annan åsna som jag kan leka med. Hon säger att inget djur ska vara det enda av sitt slag. Enligt henne är kompisar lika viktigt som foder. Hm, hon kanske har rätt …

Efter ett par veckor började jag i alla fall att trivas här. Nu äter jag mina morötter med god aptit och leker till och med ibland. Reina är visserligen fortfarande ful, men jag tycker om hennes sällskap och vi brukar har rätt kul när vi skvallrar om alla de andra.

Nästan varje vecka kommer nya ledsna hästar till centret. De ser bedrövliga ut; magra och vanvårdade. Människochefen blir så arg att hennes vrål antagligen hörs ända till ert land … Sverige – var det så det hette? Hon som i vanliga fall är så snäll, är nära att explodera när människovarelser är elaka mot oss. Jag hoppas att hon inte exploderar på riktigt!

Översättning från engelska: Cecilia Wedmark