Falcor

Yes! Den där lilla själviska prinsessan (Reina) jagar en kattunge och den bortskämda dobermannen (Pepito) ligger nog och sover någonstans, så nu har jag chansen att få säga någonting.
Jag heter Falcor och jag är den stoltaste, vackraste, snällaste … ja, jag finner inte ord nog att beskriva mig själv!

Jag är väldigt, väldigt glad att vara här. I många år trodde jag att världen var en fyrkantig, liten box och att solen hade upphört att existera.
Min sorgliga historia fick sin början när en man köpte mig av en zigenare och stängde in mig i sitt stall i sex år. Jag trodde att jag var den sista hästen på jorden, eller nåt.

Första året var hemskt! Jag saknade mina vänner jättemycket – deras doft, deras närhet, pratstunderna vi brukade ha i paddocken … Hur kan någon människa i världen tro att en häst kan vara lycklig utan att ha en annan häst att prata med?!

Andra året hade jag tappat så mycket muskler och styrka, och mina hovar var så förväxta att jag bestämde mig för att inte röra mig mer. Jag var så stressad att jag började klia mig själv som en galning. Och när min ägare, en eller ett par gånger i veckan, kom för att ge mig lite mat och halm, kunde jag knappt öppna ögonen i det skarpa dagsljuset som plötsligt sipprade in i stallet. Det gjorde så ont i ögonen!

Men till sist kontaktade äntligen några grannar Santa María Räddningscenter och berättade hur jag hade det. Och hurra – här är jag nu!

Jag ser fortfarande dåligt och min kropp är ärrad, men eftersom jag är född charmör är jag ändå den snyggaste snubben här! Det kvittar var Concordias häst Fumi säger. Han är bara en fuxfärgad selle française på 190 cm, som kan spela fotboll med en elefant … Men vadå?! Det är väl inget!? Häromdagen när han jagade mig för att jag roffat lite mat av honom, visade jag att jag är mycket snabbare än han! Och bara så du vet så sprang jag inte för att jag var skraj – det var bara för att visa alla hur snabb jag faktiskt är!

De två små stona som kom hit häromdagen tittar dessutom mer på mig än på honom. Bara en sån sak!
Okej, deras paddock ligger visserligen precis intill min och Fumis 200 meter längre bort. Men hästar ser bra!

Det är så roligt att se dem ta hand om den lilla mulbebisen som varit med om en trafikolycka. Han tror att båda två är hans mamma! Men det är så sorgligt att veterinären säger att han aldrig kommer att kunna gå ordentligt igen. Men jag tror faktiskt att Viki och Concordia har rätt … Santa María kommer säkert att lyckas åstadkomma ännu ett mirakel – precis som de gjorde med Lluvia som du också kan läsa om här på PennyGirls hemsida.

Oj, oj, oj, här kommer lilla prinsessan igen! (Kan ingen adoptera henne snart …?)

Så tack för mig! Vi kommer förmodligen inte att höras av igen eftersom jag är så stolt, vacker och snäll … Snart kommer säkert en familj och hämtar hem mig till sig. Vänta – det är redan någon borta vid grinden!