Funny

Mitt namn är Funny. Min kompis Dulcinea nämnde mig i sitt brev här från Santa María i förra tidningen. Så nu blev jag också sugen på att skriva en liten hälsning.

Jag skulle ju förstås egentligen inte vara här över­huvudtaget. Det hela är bara ett förfärligt misstag och min ägare kommer säkert snart och hämtar mig.

Men jag hinner nog berätta min historia för dig …
Jag föddes för tjugo år sedan på ett spanskt stuteri och såldes till en man som sa att jag hade en underbar färg som dessutom var mycket ovanlig för ett spanskt sto. Han gissade att han skulle göra stora pengar på nästa hästmarknad, så han tog hem mig till sig. Jag var ledsen över att behöva lämna min mamma.

Och så plötsligt befann jag mig alldeles ensam på en hästmarknad där någon erbjöd sig att betala riktigt bra för mig, bara man fixade till ”det där med svansen”. En man som hörde vad som sades hävdade att det var förbjudet enligt lag, men de båda andra männen bara skrattade och gick därifrån.
Ett par nätter senare kom de till min box och skar av mig svansen i spansk ”Vaquera-stil”. Sedan lämnade de mig ensam, skriande av smärta och vettskrämd av doften av blod. Jag fick feber i flera dagar efteråt, men jag överlevde. Dock tycker jag inte längre om när någon närmar sig min bakdel.
Min nye ägare sålde mig till en spansk ryttare som ville ha en tränad ”feria-häst”, alltså en häst som kan stå stilla i timmar utanför en bar eller restaurang och sedan tryggt och säkert bära sin ägare hem.
Efter tre månaders skrik, slag, sporrar och stora tyng­der var jag färdigtränad och flyttades till ”mitt hem”.

Där bodde jag sedan i sjutton år, och jag var så vacker och duktig att till och med min husses fru och barn fick rida på mig.
Olyckligtvis fick jag så ont i mitt ena öga förra året att jag inte kunde gå ut i dagsljus och därmed heller inte längre bli riden.
Min ägare tyckte jag var för gammal att lägga pengar på och ingen skulle ju vilja köpa mig heller när jag hade problem med ögat. Så min ägare sa till veterinären att han tänkte släppa mig uppe i bergen så han slapp betala mer foder åt mig.
Vad min ägare inte visste var att veterinären också jobbar med Santa María Räddningscenter, så på väg tillbaka till kliniken ringde veterinären direkt till räddningscentret.

En månad senare – efter mycket letande – hittade Santa Marías volontärer mig i bergen.
Men om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt all denna uppståndelse. Jag tror att min ägare i själva verket bara ville ge mig lite välförtjänt semester. Min husse och hans fru brukade ju säga att jag var som en andra mor för deras barn! Och tack vare mig har min före detta husse fått sitt livs bästa ridturer!
Vi levde tillsammans i sjutton år och jag gav honom allt. Då är det väl bara rimligt att han till slut belönar mig på något vis, eller …?!
Han råkade nog bara glömma tänka på att jag inte kan äta någonting om jag står uppbunden i en kort lina …
När volontärerna hittat mig och jag fick dropp, kändes det mycket bra, måste jag säga. Jag kunde andas normalt igen och jag slutade skaka. Men det måste bara ha varit ett förfärligt misstag från min husses sida. Han kommer nog snart och hämtar mig igen.

Gnägg från Funny

Text: Concordia Márquez. Översättning från engelska: Jannica Almblad. Foton: CYD Santa María Räddningscenter.