Pepito & Salomon

Hej, alla nya kompisar!
Idag är Reina hos sin kompis hovslagaren, så nu får jag chansen att berätta min historia.
Vid det här laget har jag insett att jag inte är en häst. Jag kallas ”hund” och rasen jag tillhör heter doberman. Jag kom till centret för fyra månader sedan, men ärligt talat så minns jag ingenting. Min förra ägare lämnade mig bunden i bergen … Jag väntade i flera dagar, men han kom inte tillbaka. Och vet du vad? Lika bra var det!

Jag ska tydligen vara en vakthund, men mitt stora problem är att jag älskar allt som rör sig. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar barn, vuxna, katter, kattungar … och förmodligen tjuvar också! Jag älskar att umgås med hästarna och volontärerna här på centret och jag älskar att stjäla deras mat och morötter.

Min matte säger att den grymma behandling jag tidigare blivit utsatt för har gett mig inre skador och emellanåt blöder jag mycket. Jag är alltså inte direkt lättskött, vilket tydligen försvårar mina möjligheter att bli adopterad. Med andra ord: jag är här för att stanna!

Men enligt min åsikt är de enorma hästarna här på centret mycket mer svårskötta än jag. För att inte tala om mina 56 andra kompisar: katter, två illrar, två påfågelstuppar, fyra hundar …

Jag älskar lukten av mina nya kompisar! (Som sagt: jag älskar nästan allting!) Särskilt gott luktar våra två nya gäster, miniåsnorna Bambi och Tambor. De kom för tre dagar sedan eftersom deras mammor dött.

Bambi och Tambor är mycket berömda! De har varit i teve och i tidningar. Jag vet inte varför alla tycker det är så sorgligt. Men det var något med vanvård …

Bambi och Tambor luktar mjölk och sover dagarna i ända. När solen går ner börjar deras lilla roliga och jag älskar att leka med dem! Vi springer upp- och ner för backarna i deras hage och ropar till månen och stjärnorna. Vi sjunger tillsammans tills grannarna börjar skrika … Jag tror det är deras sätt att sjunga. Vad jag inte förstår är varför min matte blir så arg när vi sjunger om nätterna. Häromkvällen kom en morgontoffel flygande genom hennes sovrumsfönster! Det satte extra sprätt på festen – tjoho!

En av mina hästkompisar här tycker jag särskilt mycket om. Han heter Salomon och kom till Santa Marías räddningscenter efter att de vunnit en rättegång mot en mäktig myndighet som begärde att Salomon skulle lämnas tillbaka till sin grymma ägare. Personalen på centret firade segern ordentligt.

Salomon är bara ett år gammal och såg anskrämlig ut när han kom hit. Nu är han dock den gladaste, smartaste och elegantaste hästen i världen. Min matte säger att han kommer att bli en fantastisk häst för den som är klok nog att se bakom ytan och inte bara stirra sig blind på utsidan.

Så var fallet med New York. Yorky räddades från en box där han stod bunden i kedjor tillsammans med grisar och kor i flera månader. Han var extremt misstänksam mot människor under ett helt år. En dag kom en liten tjej och adopterade honom. Efter det vann Yorky hopptävlingen i den stora staden Malaga fem år i sträck.

Nu bor Yorky hos oss. Han är pensionerad och Virginias solstråle (Virginia jobbar här). Inte ens det faktum att han bara har ett öga, hjärtproblem och sommareksem kan ta ifrån honom titeln som Räddningscentrets kung. Han är vår stolthet och vi älskar honom alla!

Oj, oj! Ambulanstransporten kör in genom grinden. En ny kompis är i antågande, så jag måste kila.

En stor hundpuss från Pepito